publicerad: 2021  
opposition oppositionen oppositioner
op·pos·it·ion·en
substantiv
[-∫o´n]
1 aktivt avstånds­tagande från något
SE opponera sig JFR invändning, motstånd 1, protest 1
oppositionslusta
(i) opposition (mot någon/något/sats)
(i) opposition (mot någon)
(i) opposition (mot något)
(i) opposition (mot sats)
han väntade sig opposition, men hon in­stämde genast
○ äv. om själva (den känslo­mässiga) positionen
hon kom i opposition mot sin familj och dess livs­stil
○ äv. om grupp av personer med politisk åsikt eller dylikt som av­viker från regerings el. annan ledande grupps politik
oppositionsledare; oppositionsparti; oppositionsråd; oppositionstidning
en splittrad opposition; oppositionen an­klagade regeringen för ekonomisk ansvars­löshet
○ äv. om mot­svarande (tänkta) position
gå i opposition; sitta i opposition; partiet åter­erövrade regeringsmakten efter fyra år i opposition
belagt sedan 1693; av lat. opposit´io 'mot­sättning'; till opponera
2 det att offentligt opponera på en av­handling
SE opponera 2
opposition (på något)
en samvets­grann och grundlig opposition
belagt sedan 1724
3 knappast plur. ställning som två himla­kroppar in­tar när de befinner sig mitt emot var­andra, på var sin sida om jorden dvs. med 180 graders skillnad i longitud
MOTSATS konjunktion 3
(i) opposition (till något)
vid full­måne står månen i opposition till solen
belagt sedan 1638