publicerad: 2021
1plåga
plågan plågor
plåg·an
substantiv
plå`ga 
●
ihållande smärta eller obehag som knappast går att uthärda av fysiskt el. psykiskt slag
svåra plågor; lida helvetets plågor; lindra plågan; han vred sig i plågor
○
äv. om något som orsakar detta
myggen var en ständig plåga
○
äv. försvagat
det var en plåga att lyssna till alla middagstalen
var dag har nog av sin (egen) plåga
se
dag
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning);
fornsvenska plagha 'slag; straff; plåga'; via tyska av lat. pla´ga 'hugg; sår'
2plåga
plågade plågat
verb
plå`ga
●
utsätta för (nästan) outhärdliga obehag eller smärtor av fysiskt el. psykiskt slag
plåga (ihjäl) någon
torterarna plågade fången; han plågades av dåligt samvete efter hennes självmord
○
ibland med tonvikt på resultatet
ofta med partikel, särskiltihjäl
han var nära att plåga ihjäl henne
○
äv. försvagat
journalisterna plågade honom med närgångna frågor
belagt sedan ca 1400 (Klosterläsning);
fornsvenska plagha
plågaplågande
