publicerad: 2021  
1pricka prickade prickat
verb
prick`a
1 sticka hål i något
någon prickar något (med något)
pricka degen; pricka ett ägg
belagt sedan 1732
2 ofta med partikel, sär­skiltav, för, ut markera
någon prickar av (någon/något)
någon prickar av (någon)
någon prickar av (något)
någon prickar (för/ut) något (på något)
någon prickar (för) något (på något)
någon prickar (ut) något (på något)
pricka av de när­varande; pricka för alla lediga dagar i almanackan; pricka ut utflyktsmålet på kartan
○ ofta perfekt particip förse med prickar
SE 1prick 1
någon/något prickar något
någon prickar något
något prickar något
en prickad linje; fräknar prickade hennes kinder och näsa
belagt sedan 1738; till prick
3 (formellt) an­märka på någon
JFR 1prick 3
någon prickar någon (för något/att+verb/sats)
någon prickar någon (för något)
någon prickar någon (för sats)
någon prickar någon (för att+verb)
ministern blev prickad av KU
belagt sedan 1870
4 ibland med partikel, sär­skiltom, ut markera (grund eller far­led) med prickar
SE 1prick 2
någon prickar något
far­leden prickas om varje vår
belagt sedan 1739
5 träffa exakt
JFR 2prick, 2pricka, träffa 1
någon prickar något/sätt
någon prickar något
någon prickar sätt
han prickade alla burkarna; pricka mål­stolpen; pricka rätt; pricka form­toppen
belagt sedan 1888
prickaprickande, prickning
pricka in
2pricka ingen böjning
substantiv
prick`a
till punkt och pricka se punkt
belagt sedan 1507 (brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)); fornsvenska prikke; efter lågtyska (to) prikke med samma betydelse