publicerad: 2021  
ramla ramlade ramlat
verb
ram`la
● ibland med partikel, sär­skiltav, ner, ur falla tungt vanligen efter att ha tappat balansen; vanligen om person
JFR dratta, snubbla, 1trilla 1
ramla (in/iväg/ner) (någonstans)
ramla (in) (någonstans)
ramla (iväg) (någonstans)
ramla (ner) (någonstans)
ramla (ihop/isär)
ramla (ihop)
ramla (isär)
ramla bak­länges; ramla ner från taket; ramla ur sängen; ramla pladask; ramla och slå sig; han tappade balansen och ramlade om­kull
○ äv. om före­mål
vanten ramlade ur fickan; kristallvasen ramlade i golvet och gick sönder
○ äv. ut­vidgat, spec. ofta med partikel, t.ex.in, iväg förflytta sig tungt och klumpigt
de ramlade in ordentligt berusade
○ spec. äv. som reaktion på över­raskning
hon ramlade nästan bak­länges av förvåning
○ spec. äv. rent förstärkande med partikel, sär­skiltihop, isär gå sönder
den gamla fåtöljen höll på att ramla isär
hålla på att ramla av stolen se stol
belagt sedan 1505 (brev från slottsfogden i Åbo Josef Pedersson till Svante Nilsson (Grönblad)); fornsvenska rambla 'bullra', rambla nidher 'ramla ned'; urspr. ljud­härmande
ramlaramlande
ramla på