publicerad: 2021  
1rynka rynkan rynkor
rynk·an
substantiv
rynk`a
● lång­smal fördjupning i hud som upp­står när huden åldras
JFR 1fåra, 1skrynkla, veck
antirynkkräm; skrattrynka; åldersrynka
rynkor i pannan; hon hade fina rynkor runt ögonen; när han blev irriterad fick han en rynka mellan ögon­brynen; den gamla kvinnans an­sikte var ett nät av rynkor
○ ibland äv. om liknande före­teelse på tyg
JFR 1skrynkla
hon strök ut linne­tygets rynkor
○ äv. om liknande dekorativ hop­dragning av tyg
JFR veck
en vid ärm med små rynkor upp mot axeln
belagt sedan ca 1420 (Bonaventuras Betraktelser); fornsvenska rynkia; jfr ur­sprung till 2rynka!!
I­dag har jag sett din första rynka
som rispad med nål i ögats vrå
och dina kära händer ha tagit
från min tinning ett grånat strå. Bo Bergman, Vid fönstret (i Marionetterna, 1903)
2rynka rynkade rynkat
verb
rynk`a
● göra rynkor i hud eller dylikt
JFR 2fåra
någon rynkar (på) något
han rynkade bistert pannan
○ äv. förse med dekorativa veck
JFR 2vecka
en löst rynkad blus­ringning
rynka på näsan åt något se näsa
belagt sedan 1487–96 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska rynkia 'dra ihop; rynka'
rynkarynkande, rynkning
rynka sig