publicerad: 2021  
benägen benäget benägna
be·nägn·are
adjektiv
benä´gen
1 endast predikativt som har inre driv­krafter som huvud­sakligen verkar i viss riktning särsk. till viss handling el. attityd; om person
SYN. böjd JFR fallen 1
benägen för/till något
benägen för något
benägen till något
benägen att+verb
jag är benägen att ge dig rätt; hon är benägen att handla först och tänka sedan
○ spec. i fråga om begär
benägen på något
han är benägen på sprit
○ äv. något ut­vidgat (ofta i sammansättn.)
riskbenägen; rymningsbenägen; suicidbenägen; våldsbenägen
○ äv. ut­vidgat om (kemiska) ämnen
reaktionsbenägen
belagt sedan 1497 (brev från ärkebiskop Jakob till Sten Sture (Arwidsson)); fornsvenska benäghin, eg. 'böjd'; till lågtyska nigen 'böja sig'; jfr ur­sprung till niga
2 sär­skilt i vissa formel­artade fraser vanligen attributivt väl­villigt intresserad
SYN. godhetsfull
varan över­sänds till benäget på­seende; artikeln publiceras med benäget bi­stånd av upphovs­rätts­havaren
belagt sedan 1719