publicerad: 2021
1skärpa
skärpan
skärp·an
substantiv
skär`pa 
1
skärande förmåga
en kniv utan skärpa
○
äv. bildligt, spec. om förmåga att uppfatta sinnesintryck, tänka klart, koncentrera sig eller dylikt
synskärpa
laget hade dålig skärpa i avslutningarna
○
spec. äv.
tydlighet, distinkthet
begreppsskärpa; tankeskärpa
skärpan i hennes omdöme
○
spec. äv.
allvar, bestämdhet
mildra kritikens skärpa; han framförde med skärpa sina synpunkter
belagt sedan 1615 (i bet. 'stränghet'), ca 1815 i bet. 'vetenskaplig exakthet'; ca 1840 i konkret bet.;
bildn. till
skarp
2
tydlig fotografisk återgivning även av detaljer bl.a. genom att konturer syns som distinkta linjer el. kurvor
bilderna hade god skärpa; han råkade röra sig så det blev dålig skärpa på bilden
belagt sedan 1874
2skärpa
skärpte skärpt, presens skärper
verb
skär`pa
1
göra skarpare genom att förtunna egg eller dylikt
JFR
vässa
någon skärper något
skärpa verktygen mot en brynsten
○
äv. bildligt, spec.
göra allvarligare och ibland mer akut
skärpa rösten; konflikten skärptes efter gränsintermezzot
○
spec. äv.
göra svårare eller hårdare
skärpa kraven; skärpt avgiftskontroll
○
spec. äv.
göra mer uppmärksam, spänna
skärpa sina sinnen; skärpa uppmärksamheten
belagt sedan 1588;
bildn. till
skarp
2
öppna (malmfyndighet) genom sprängning
någon skärper något
belagt sedan 1855;
av äldre tyska schärfen 'skrapa, riva upp'; av samma urspr. som
2skärpa 1
skärpaskärpande, skärpning
