publicerad: 2021  
snika snek el. snikte, snikit el. snikt, presens sniker
verb
sni`ka
1 var­dagligt girigt vilja ha något som man eg. inte har rätt till
snika efter något/att+verb
snika efter något
snika efter att+verb
snika till/åt sig något
snika till sig något
snika åt sig något
○ äv. vanligen refl. och med partikel, sär­skilttill, åt skaffa sig på orättmätigt sätt
de trängde sig före och snek åt sig de bästa platserna
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Svenska Medeltids-Postillor); fornsvenska snikas; sv. dial. snika; identiskt med snika 2
2 dialektalt passera på mycket litet av­stånd från något
snika någon/något
snika någon
snika något
bollen snek stolpen; bilisten snek fram­hjulet på hans cykel
belagt sedan 1947 i bet. 'ta en kurva snålt'; 1678 i bet. 'smyga sig'; sv. dial. snika 'stryka; smyga'; jfr ur­sprung till snika 1
snikasnikande