publicerad: 2021  
spraka sprakade sprakat
verb
spra`ka
● ge ifrån sig ett upp­repat, skarpt ljud ofta i förbindelse med gnistor el. små lågor; om eld, elektricitet eller dylikt
JFR gnistra, knastra
spraka (av något)
spraka (om någon/något)
spraka (om någon)
spraka (om något)
en hem­trevligt sprakande kamin; man hörde elden spraka
○ ibland ute­slutande med ton­vikt på ljudet
det sprakade i radion när man kom åt glapp­kontakten; syntet­tröjan sprakade av elektricitet
○ ibland en­bart med tanke på liknande synintryck
höstlövens sprakande färger
○ äv. bildligt, sär­skilt i ut­tryck för positiv energi el. entusiasm
hon formligen sprakade av debatt­lust; det sprakade om en del av numren i revyn
belagt sedan ca 1430 (Själens tröst); fornsvenska spraka; av ljud­härmande urspr.; jfr ur­sprung till språk
sprakasprakande, sprakning