publicerad: 2021  
1stans ingen böjning, utrum
substantiv
● vanligen i sammansättn.; ibland i vissa ut­tryck (möjlig) plats
ingenstans; någonstans
hon är nog någon annan stans
belagt sedan ca 1350 (Konung Magnus Erikssons Stadslag); fornsvenska stadhens, -standz; bildn. till 1stad 1
2stans stansen stansar
stans·en
substantiv
● verk­tyg för hålslagning el. för utskärning av bitar ur plåt, papp eller dylikt
JFR puns
belagt sedan 1778; av tyska Stanze med samma betydelse; av ovisst urspr.
3stans stansen stanser
substantiv
● ett fem­taktigt jambiskt vers­mått
○ äv. om mot­svarande strof el. versrad
belagt sedan 1783; av ita. stanza 'uppehållsplats; rum; stans'; till lat. sta´re 'stå'; besläktat med 2stå 1