publicerad: 2021  
1straff straffet, plural straff, bestämd plural straffen
straff·et
substantiv
● på­följd för brott i form av frihets­berövande eller böter på grund­val av lagen
JFR bestraffning, påföljd, skadestånd
straffmyndig; bötesstraff; dödsstraff; frihetsstraff; fängelsestraff
ett strängt straff; ett hårt straff; ett milt straff; ett tids­bestämt straff; skärpta straff; av­tjäna ett straff
straff (för något/att+verb/sats)
straff (för något)
straff (för sats)
straff (för att+verb)
ett femårigt straff för väpnat rån; hov­rätten sänkte straffet för miss­handeln
○ äv. om annan kännbar på­följd
JFR tillrättavisning, vedergällning
ett kännbart straff; ett disciplinärt straff
som straff för att han varit oförskämd fick han inte gå ut på hela dagen
belagt sedan 1504 (brev från fru Märta Ivarsdotter till sin make Svante Nilsson om danska rustningar vid södra gränsen (Grönblad)); fornsvenska straf 'tillrätta­visning; straff'; jfr ur­sprung till straffa
Brott och straff. Svensk titel på roman av Fjodor Dostojevskij (1866)
2straff straffen straffar
straff·en
substantiv
● rätt att från nära håll ostörd spela bollen direkt mot motståndar­lagets mål efter vissa brott mot spel­reglerna; i fot­boll, bandy, hand­boll m.fl. lag­spel
strafflinje
en sol­klar straff; lägga en straff; skjuta en straff; slå en straff; missa en straff; bränna en straff; domaren blåste straff; han satte straffen – 1–0 till hemma­laget!
belagt sedan 1903
3straff straffen, plural straffar el. straff
straff·en
substantiv
● bjudet men inte hem­taget stick i kort­spel, särsk. bridge
straffdubbling
sedan spel­föraren gissat fel blev det många straff
belagt sedan 1923