publicerad: 2021  
stråt stråten
stråt·en
substantiv
● vanligen i sammansättn. färdväg
JFR 1bana 1
villostråt
de tog en sydlig stråt
○ ofta mest med tanke på viss aktivitet el. visst syfte
friarstråt; rymmarstråt
○ äv. bildligt hög­tidligt
han har nu kommit halv­vägs på livets stråt
belagt sedan mitten av 1300-talet (Bjärköa-Rätten (Helsinge-Lagen)); formen stråt 1535; fornsvenska strata 'gata; väg'; ur lat. (vi´a) stra´ta '(väg) som är sten­lagd'; samma ord som engelska street, tyska Strasse 'gata'