publicerad: 2021  
stum stumt stumma
stumm·are
adjektiv
stum´
1 som saknar förmåga att tala
stum (av något)
○ äv. som till­fälligt mist tal­förmågan på grund av häpenhet eller dylikt
hon blev stum av förvåning
○ äv. om handling eller dylikt
han betraktade olycksplatsen i stum förfäran; hennes blick inne­bar en stum an­klagelse
○ äv. som saknar ljud
fingrarna spelade en stum melodi på bordet
○ spec. som inte ut­talas om bok­stav
bok­staven "e" är stum i franska lån­ord som "garage" och "sabotage"
stum som en fisk helt stumi dam­sällskap blev han all­tid stum som en fisk
belagt sedan 1526; av lågtyska stum, tyska stumm med samma betydelse; trol. besläktat med stamma
2 som inte fjädrar eller töjs
repet var stumt; skor med stumma sulor
○ spec. som förlorat spänsten
han stapplade i mål på stumma ben
belagt sedan ca 1750