publicerad: 2021  
stamma stammade stammat
verb
stamm`a
1 härstamma
någon stammar från någon/något
någon stammar från någon
någon stammar från något
han stammar från NN i rakt ned­stigande led
○ äv. om före­teelse
något stammar från någon/något
något stammar från någon
något stammar från något
ryktena stammade från hennes syster
belagt sedan 1716; till stam; jfr ur­sprung till härstamma
2 ibland med partikelnfram besväras av stamning kroniskt el. till­fälligt (på grund av nervositet, blyghet eller dylikt)
stammare; stamning
någon stammar (fram något/sats)
någon stammar (fram något)
någon stammar (fram sats)
någon stammar (något/sats)
någon stammar (något)
någon stammar (sats)
han slutade stamma när han blev äldre; helt över­väldigad kunde hon bara stamma fram ett tack; han stammade all­tid när han blev ivrig
belagt sedan 1385 (Klosterläsning); fornsvenska stama, till stamber 'stammande; tveksam'; besläktat med stum
stammastammande