publicerad: 2021  
svika svek svikit sviken svikna, presens sviker
verb
svi`ka
● under­låta att upp­fylla sina förpliktelser mot någon
JFR bedra 1, förråda 2, gäcka, överge
svikare; sviklig
någon sviker (någon)
hur kunde han svika sin bästa vän?
○ äv. med konstruktions­växling (med av­seende på löfte, förtroende och dylikt) under­låta att upp­fylla
någon sviker något
hon sviker inte ett löfte; många an­såg att partiet svek väljarnas förtroende
○ äv. (utan klandrande inne­börd) om att inte upp­fylla vissa (ev. ogrundade) förväntningar
någon sviker någon/något
någon sviker någon
någon sviker något
arrangörerna hade hoppats att tävlingarna skulle ge ett visst över­skott, men publiken svek; väljarna svek det liberala partiet
○ äv. om abstrakt före­teelse, sär­skilt förmåga eller dylikt inte räcka till
något sviker någon
minnet svek honom; modet svek henne; han kände hur krafterna började svika
belagt sedan 1000-talet (runsten, Lena, Uppland (Sveriges runinskrifter)); runform suiki (konjunktiv), fornsvenska svik(i)a; gemensamt germanskt ord, trol. med grundbet. 'böja'; jfr ur­sprung till svek, svikta
svikasvikande, svek