publicerad: 2021  
svimma svimmade svimmat
verb
svimm`a
● ibland med partikelnav, utan större betydelse­skillnad plötsligt och till­fälligt förlora med­vetandet ofta beroende på otillräcklig blod­tillförsel till hjärnan
SYN. tuppa av JFR dåna 2
svimfärdig
någon svimmar (av)
hon svimmade av ut­mattning; han svimmade av rädsla; hon svimmade av en kort sekund
○ äv. som över­drift
hon var nära att svimma av lycka när han ringde
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander); fornsvenska (for)svima 'sväva; svimma'; gemensamt germanskt ord, besläktat med fornsvenska svema 'röra sig hit och dit; sväva'
svimmasvimmande, svimning