publicerad: 2021  
tigga tiggde tiggt, presens tigger
verb
tigg`a
● försöka beveka (någon) att lindra ens armod genom att skänka en gåva
tiggare
någon tigger (något) (av/från någon)
någon tigger (något) (av någon)
någon tigger (något) (från någon)
tigga pengar; tigga bröd; i slummen var det många som liv­närde sig på att tigga
○ ofta med ton­vikt på resultatet med partikelnihop
någon tigger (ihop något)
han lyckades tigga ihop tusen kronor
○ äv. försvagat en­träget be om något konkret el. abstrakt värde
någon tigger (någon) (om något/att+verb/sats)
någon tigger (någon) (om något)
någon tigger (någon) (om sats)
någon tigger (någon) (om att+verb)
barnen tiggde om glass; fången tiggde om nåd; hon tiggde och bad dem om hjälp
○ äv. ytterligare försvagat be att få
hon blev röksugen och tiggde en cigarett
tigga stryk se stryk
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska þiggia 'få; ut­bedja sig; tigga'; trol. urspr. 'sträcka ut handen efter'
tiggatiggande, tiggeri