publicerad: 2021  
tillhöra tillhörde tillhört, presens tillhör
verb
till`höra
1 äv. lös förbindelse, jfr höra ha som ägare
SE tillhörighet 1 JFR tillhöra 3
någon/något tillhör någon
någon tillhör någon
något tillhör någon
bilen till­hör grannarna på andra våningen; jorden bör till­höra dem som brukar den
○ äv. bildligt, sär­skilt med erotisk inne­börd
"Jag till­hör dig", viskade hon ömt
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska tilhöra
2 ofta lös förbindelse, jfr höra kunna räknas till gruppen av spec. vid vetenskaplig klassifikation
någon/något tillhör något
någon tillhör något
något tillhör något
valarna till­hör dägg­djuren
○ äv. vid mer informell klassifikation
hon till­hör lagets bästa spelare; en person som inte till­hör de dystra
○ äv. ha sam­band med
konsten och allt som till­hör den
belagt sedan 1851
3 ofta lös förbindelse, jfr höra vara med­lem av
SE tillhörighet 2
någon tillhör något
han har till­hört klubben i 25 år; hon till­hör en gammal adels­släkt
○ äv. med an­tydan om dominans eller dylikt
JFR tillhöra 1
landet till­hörde tidigare Eng­land
belagt sedan 1544
tillhöratillhörande