publicerad: 2021  
1trumma trumman trummor
trumm·an
substantiv
trumm`a
1 ett slag­instrument med ett (skinn)membran som är spänt över en cylindrisk ram vilket an­slås med pinnar eller dylikt
JFR puka
bastrumma; trumpinne; virveltrumma
spela trumma; hon slog takten på trumman
slå på (stora) trumman (för någon/något) ivrigt göra reklam (för någon/något)förlaget slog på stora trumman för sina prisbelönta författare
belagt sedan 1509 (i sammansättn. -slagare; (brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe))) fornsvenska trumba 'rör; avloppstrumma'; jfr isl. trumba 'rör; trumpet'; i bet. 'trumma' av lågtyska trumme; trol. av ljud­härmande urspr.
2 maskin­element som ut­görs av en (ihålig eller massiv) cylinder
bromstrumma
belagt sedan 1900
3 större, sluten ledning för transport av fasta kroppar, vätskor eller gaser ofta med cirkel­format el. rektangulärt tvär­snitt
hisstrumma; kabeltrumma; lufttrumma
belagt sedan 1375 i bet. 'avloppstrumma' Stockholms Stads Jordebok 1420–1474
2trumma trummade trummat
verb
trumm`a
● slå upp­repade gånger i jämn takt mot något; om person
någon trummar (något)
någon trummar (på/mot något) (med något)
någon trummar (mot något) (med något)
någon trummar (på något) (med något)
han trummade nervöst med fingrarna mot bordet
○ äv. med an­givande av resultatet
trumma takten
○ äv. om (natur)före­teelse
regnet trummade mot rutan
belagt sedan 1633
trummatrummande, trumning
trumma ihop, trumma in