publicerad: 2021  
tvekan bestämd form tvekan, utrum
tvek·an
substantiv
tve`kan
● det att tveka
JFR tveksam 1
tvekan (om någon/något/sats)
tvekan (om någon)
tvekan (om något)
tvekan (om sats)
tvekan (att+verb)
han accepterade förslaget utan ett ögon­blicks tvekan; hon blev bara med tvekan god­känd
○ ofta med bi­betydelse av betänklighet
in­för själva planeringen kan man känna en viss tvekan
○ i vissa ut­tryck ibland äv. tvivel
han är utan tvekan den bäste; det är/råder ingen tvekan om att hon kommer att vinna
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Latinskt-svenskt glossarium); fornsvenska tväkan