publicerad: 2021  
undfalla undföll undfallit, presens undfaller
und|­fall·er
verb
un`dfalla
● ålderdomligt oavsiktligt yttras av
undfalla någon
ett oförsiktigt ut­talande und­föll honom
○ äv. ålderdomligt falla ur minnet hos någon
hans namn har und­fallit mig
belagt sedan 1511 (brev från fru Gunhild Johansdotter till mågen Tönne Eriksson Tott (Grönblad)); fornsvenska untfalla 'und­gå; svika; und­falla'; av lågtyska untfallen med samma betydelse; und- är besläktat med an- i anlete
undfalla sig