publicerad: 2021  
1vinda vindade vindat
verb
vin`da
1 ofta med partikel, sär­skilthem, upp lyfta genom att linda upp lina på vinda eller dylikt
JFR vinscha
någon vindar (hem/upp) något
någon vindar (hem) något
någon vindar (upp) något
hon vindade upp vattnet; vinda hem ankaret
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning); fornsvenska vinda 'vrida; svepa; vinda'; gemensamt germanskt ord av om­diskuterat urspr.; jfr ur­sprung till vant, vante, 2vända
2 se med ögonen riktade åt olika håll permanent el. till­fälligt
SYN. skela
någon vindar (med något)
hon vindade med ögonen när hon trädde nålen på tråden
belagt sedan 1851; till 2vind
vindavindande, vindning
2vinda vindan vindor
vind·an
substantiv
vin`da
1 snurrbar ställning där garn­härvor hålls utspända vid nystning för hand
nystvinda
○ äv. om andra, liknande ställningar
torkvinda
belagt sedan 1544
2 (typ av) slinger­växt med stora, brett tratt­lika blommor av växlande färg ofta vita el. skära
JFR 2snärja
snårvinda; åkervinda
belagt sedan 1690