publicerad: 2021  
1viska viskade viskat
verb
vis`ka
1 tala tyst utan att stäm­banden vibrerar
JFR andas 3
någon viskar (något/sats) (till/åt någon)
någon viskar (något) (till någon)
någon viskar (något) (åt någon)
någon viskar (sats) (till någon)
någon viskar (sats) (åt någon)
hon viskade en hemlighet i hans öra
○ ibland med konstruktions­växling i presens particip
något är viskande
föra ett viskande sam­tal
○ ibland i fråga om liknande ljud som upp­står på annat sätt
något viskar
vinden viskade i gräset
○ äv. tala försiktigt om något hemligt
någon viskar (om någon/något/sats)
någon viskar (om någon)
någon viskar (om något)
någon viskar (om sats)
man viskar om att en stats­kupp för­bereds
○ äv. bildligt skvallra
det viskades mycket om deras förhållande
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning); fornsvenska hviska; av ljud­härmande urspr.
2 ren­göra med viska eller viskare
någon viskar något (med något) någon viskar med något
viska ett eld­vapen
belagt sedan ca 1520 (Peder Månssons Skrifter på svenska); fornsvenska viska; till 2viska
viskaviskande, viskning
2viska viskan viskor
visk·an
substantiv
vis`ka
● ett mindre rengörings­redskap som består av en bunt smala, böjliga spröt som är hop­bundna i en ände
grytviska; sotarviska
belagt sedan 1507 (Dombok för Sydvestra Tavastland (Bidrag till Finlands historia)); fornsvenska visk, viska; trol. av ljudmålande urspr.