publicerad: 2021  
öm ömt ömma
ömm·are
adjektiv
öm´
1 som vållar smärta vid beröring eller rörelse om (del av) kropp; oftast på grund av sjukdom, skada eller dylikt
JFR ond 3
ömfotad; håröm
öm (i något)
en öm tumme; hon höll om sin ömma käke; han kände sig öm i hela kroppen efter vurpan
○ äv. om något som lätt tar skada
ömhudad
ett ömt tand­kött
○ äv. bildligt, spec. i fråga om själslig känslighet
samvetsöm
hon har ett så ömt skinn att hon aldrig skulle tåla en till­sägelse; han måste ha trampat på någon öm tå med sin replik, efter­som hon blev så irriterad
○ spec. äv. i fråga om logisk svaghet eller dylikt
hon satte fingret på en öm punkt i hans resonemang
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska ömber 'usel; öm­tålig; med­lidsam'; nordiskt ord med grundbet. 'usel; olycklig'; av osäkert urspr.
2 som har och ut­trycker varma, vårdande och beskyddande känslor för någon, särsk. någon i svagare position
JFR kärleksfull, tillgiven
ömhjärtad
öm (mot någon)
hon är en öm mor; han var mycket öm mot henne när hon var sjuk
○ äv. om handling eller dylikt
en öm smekning på kinden; moderns ömma blickar; en öm och förstående behandling
○ äv. om varmt kärleks­full situation, ofta med in­slag av erotik ibland något förskönande
JFR intim
ömma om­famningar; en öm scen när de tu möttes igen; de blev över­raskade i en öm situation
någons ömma låga se låga
ömma känslor se känsla
belagt sedan 1420–50 Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)