publicerad: 2021  
befalla befallde befallt, presens befaller
verb
befall´a
1 ge order till någon, om något
JFR beordra
någon befaller någon att+verb
någon befaller över någon/något
någon befaller över någon
någon befaller över något
han befallde den värn­pliktige att knäppa vapen­rocken
○ äv. ha makt att ge order
majoren befaller över en bataljon
belagt sedan 1396 (påbud om gärd utskriven av biskop Tord i Strängnäs (Styffe)); fornsvenska befala; av lågtyska bevalen med samma betydelse, eg. 'an­förtro'
2 ålderdomligt; i religiösa samman­hang i vissa ut­tryck anförtro
JFR anbefalla 3
någon befaller något i något
han befallde sin själ i Guds händer
belagt sedan 1389 vidimation av brev utställd av ärkebiskop Henrik m.fl. (Grönblad)
befallabefallande, befallning