publicerad: 2021  
belägga belade belagt, presens belägger
verb
belägg´a
1 förse med täckande lager vanligen i skyddande syfte
SE beläggning 1
någon belägger något (med något)
taket belades med tjär­papp
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander); fornsvenska beläggia 'om­ge; täcka'; av lågtyska beleggen med samma betydelse; jfr ur­sprung till belag
2 vanligen perfekt particip ta upp plats i lokal, institution eller dylikt
SE beläggning 2
något är belagt (av någon)
sjuk­huset var belagt till bristnings­gränsen; alla fönster­borden var belagda
belagt sedan 1842
3 ofta juridik genom stadgande förena med viss på­följd t.ex. straff el. av­gift
JFR påföra
straffbelagd
någon belägger någon/något med något
någon belägger någon med något
någon belägger något med något
han belades med yrkes­förbud; socker belades med extra införselavgift
belagt sedan 1636
4 göra fast tåg­virke i knap, beting eller dylikt
SE beläggning 3
någon belägger något
belägga dragg­linan; skot bör beläggas så att de kan kastas loss omedelbart
stopp och belägg! se stopp
belagt sedan 1644
5 an­ge fakta som stöder visst an­tagande eller dylikt
SE belägg 1
någon belägger något/sats (med något)
någon belägger något (med något)
någon belägger sats (med något)
han belägger aldrig sina på­ståenden med siffror
○ spec. med av­seende på (äldre) språklig före­teelse vanligen perfekt particip på­visa före­komst av
ordet "son" är belagt redan på run­stenarna
belagt sedan 1561
beläggabeläggande