publicerad: 2021  
borgare borgaren, plural borgare, bestämd plural borgarna
borg·ar·en
substantiv
[bår`jare]
1 person som till­hör eller an­sluter sig till den besuttna medel­klassen i fråga om egendom, värderingar, livs­föring etc.
JFR borgerskap 2, småborgare
borgarfamilj
en väl­beställd borgare; en stads­del bebodd av förmögna borgare
○ ofta i mots. till arbetare, bönder m.fl., i historiska samman­hang äv. till gods­ägare och aristokrati
den franska revolutionen förde borgarna till makten
○ spec. med ton­vikt på ekonomisk ställning sär­skilt som marxistisk term ägare till produktions­medel
JFR bourgeoisie, kapitalist
borgarklass
Marx beskrivning av den oförsonliga klass­kampen mellan borgare och proletärer
○ ofta äv. med ton­vikt på livs­föring och kultur ofta ned­sättande
borgarbracka; borgarsjäl; kälkborgare
det bodde en liten borgare i den unge socialisten
belagt sedan 1411 (kungörelse utfärdad av borgmästare och råd i Lödöse om tomtförsäljning (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska borghare; av lågtyska borgere 'stadsbo'
2 sär­skilt (något ned­sättande) i socialistiskt språk­bruk politiker som till­hör ett borgerligt parti
SE borgerlig 2
borgarpress
borgarnas åtstramnings­politik befarades öka arbets­lösheten
○ äv. om person som stöder el. sympatiserar med icke-socialistiskt parti
belagt sedan 1958
3 historiskt stadsbo med rätt att ut­öva handel eller hant­verk i det gamla ståndssamhället
borgarbrev
borgarna hade rätt att själva styra sin stad; borgarna ut­gjordes av köp­män och hant­verkare
○ äv. om samtliga in­vånare i en stad
Köpen­hamns borgare hjälpte till att slå till­baka det svenska an­fallet
○ i plur. äv. om borgar­ståndet el. dess representanter i riks­dagen
adel, präster, borgare och bönder
belagt sedan början av 1300-talet Skåne-Lagen