publicerad: 2021  
borg borgen borgar
borg·en
substantiv
[bår´j]
1 byggnads­verk som fungerar som fästning för­utom som bo­stad etc.; särsk. i historiska samman­hang
JFR befästning, 2fort, slott
borgherre; konungaborg
en medel­tida borg; borgens kraftiga murar
○ äv. om forn­tida försvarsanläggningar som var av­sedda för en hel trakts befolkning
bygdeborg; fornborg
○ ibland äv. om sluten formering eller dylikt i sammansättn.
fanborg; vagnborg
○ äv. bildligt om något skyddande
tron är hennes fasta borg
belagt sedan 1000-talet (runsten, Kjula, Södermanland (Sveriges runinskrifter)); runform burg, fornsvenska borgh 'borg; fäste; stad'; gemensamt germanskt ord, urspr. 'befäst höjd'; besläktat med berg
2 nästan en­bart i sammansättn. förstärkande kätting eller tåg till ett segel­fartygs rigg
borgbrass; borgtalja
belagt sedan 1698; av samma urspr. som borgen; till borga 1; jfr ur­sprung till fingerborg
Vår Gud är oss en väldig borg. Psalm­boken 237:1 (efter Luther)