publicerad: 2021  
gård gården gårdar
gård·en
substantiv
gå´rd
1 lant­egendom med byggnader och andra an­läggningar ibland till­sammans med åker- och ängsmark
JFR bondgård, torp
gårdsbyggnad; gårdsfolk; fädernegård; granngård; lantgård; släktgård
hon fick ärva en stor gård på landet
○ äv. om huvud- och sidobyggnader an­vända i annat syfte
hembygdsgård; kursgård
○ äv. fastighet
fritidsgård
gammal i gården som varit länge på en (arbets)platshon är gammal i gården och fungerar som mentor för sina yngre kollegor
gå från gård och grund lämna ifrån sig all (fast) egendomdåliga investeringar tvingade makarna att gå från gård och grund
belagt sedan 1000-talet (runsten, Stenkumla, Gotland (Sveriges runinskrifter)); runform karþ, fornsvenska garþer 'in­hägnad; gärdes­gård; gårdsplats; gård'; gemensamt germanskt ord av om­diskuterad upp­komst; jfr ur­sprung till gärda, skärgård, trädgård
2 större, öppet mark­område i omedelbar an­slutning till byggnad och om­givet av andra byggnader eller stängsel
JFR torg
gårdsfest; gårdshus; bakgård
○ äv. om om­råde med plan mark­yta (anv. i spec. syfte)
brädgård; hundgård; rastgård; vingård
○ äv. om mark- el. golv­yta som om­ger något
gårdsplan; målgård; trädgård
belagt sedan 1000-talet (i sammansättn. med kirikiu 'kyrko-'; (runsten, Östra Ryd, Uppland (Sveriges runinskrifter))) runform karþi (dat.)