publicerad: 2021  
gren grenen grenar
gren·en
substantiv
1 (grov) ut­växt från trädstam vanligen försedd med kvistar och blad el. barr
JFR förgrening, kvist 1
grenklyka; grenskott; ympgren
en gren (av något)
en tår­pil med ned­hängande grenar; fågeln satt på en gren och sov; kasta fler torra grenar på elden
○ äv. om ut­växt från en ört­stam, en blom­ställnings huvud­axel, en mossas bål eller dylikt
○ äv. förgrening
grendike; grenljus
en gren av Göta älv rinner ut nära Marstrand
○ äv. bildligt
JFR linje 7
släktgren
släktens amerikanska gren
såga av den gren man (själv) sitter på skada den eller det som man är beroende avför sin ut­komst eller dylikt: om inte före­taget börjar tänka på åter­växten sågar de av den gren de själva sitter på
belagt sedan 1293 (som tillnamn; (testamente upprättat av Dag till förmån för ett flertal kloster (Svenskt Diplomatarium))) fornsvenska gren; nord. ord, urspr. 'förgrening, klyka'; bildat till grina i bet. 'gapa'
2 själv­ständig under­avdelning spec. av verksamhets­område eller dylikt som kräver specialkunskaper
JFR bransch, disciplin 2, linje 4
en gren (av något)
förseningen kommer att drabba alla grenar av produktionen; han gick den biologiska grenen på real­linjen i det gamla gymnasiet
○ spec. i idrotts­sammanhang
grenseger; tävlingsgren
hon ställde upp i tre grenar i friidrotts­landskampen
belagt sedan mitten av 1400-talet Tros- och Syndabekännelse (Svenska Kyrkobruk)
3 ofta bestämd form sing. ställe på kroppen (nederst på bålen) som benen ut­går från
SYN. skrev
grenstående
han fick en spark i grenen
○ äv. om mot­svarande del på klädes­plagg
byxgren
overallen stramade i grenen
belagt sedan 1550