publicerad: 2021  
1jag objektsform mig, vardagligt mej
pronomen
● den som just nu talar eller skriver dvs. veder­börandes beteckning på sig själv
JFR undertecknad, 1vi
jag är skåde­spelare; jag kan ta vara på mig själv; det hade jag ingen aning om; jag kan inte göra mer för dig än jag redan gjort
det tror jag det! se tro
belagt sedan 200–300-talet (runristad silverfibula, Gårdlösa, Skåne (Moltke)); runform ek, vanligen övrig runform iak, fornsvenska iak, iagh; gemensamt germanskt ord, mot­svarande bl.a. lat. eg´o 'jag'; jfr ur­sprung till ego; med objekts­formen mig: sedan 900-talet (run­sten, Kärnbo, S); runform mik, fornsvenska mik, migh, megh, mot­svarande lat. me
2jag jaget, plural jag, bestämd plural jagen
jag·et
substantiv
1 sär­skilt psykologi ofta bestämd form sing. något som ut­gör kärnan i en (själv­ständig) personlighet och där­med i sista hand skiljer ut en person från om­världen
SYN. ego JFR 2själv
jagmedvetande; jagsvag
hennes sanna jag; hans bättre jag; nu kom hennes rätta jag fram; barnets upp­täckt av det egna jaget
○ i sammansättn. ibland med an­tydan om egocentricitet eller dylikt
jagbetonad; jagcentrerad
vara en skugga av sitt forna jag se skugga
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska iak; se ur­sprung till 1jag!!
2 vanligen i sammansättn. gestalt i litterär text som ut­ges för att vara den som berättar inne­hållet
jagberättelse; berättarjag; författarjag
belagt sedan ca 1900; se ur­sprung till 1jag!!