publicerad: 2021  
käke käken käkar
käk·en
substantiv
kä`ke
● en­dera av de två delar av ansikts­skelettet som begränsar mun­hålan och där tänderna sitter; hos människan och vissa djur
JFR käft
underkäke; överkäke
kraftiga käkar; bita ihop käkarna
○ ibland spec. om den undre delen
käkmuskel
hans kraftiga käke; få ett slag på käken
○ äv. om samman­fattningen av de båda käkarna
käkhalva
belagt sedan slutet av 1400-talet (Svenska Medeltids Dikter och Rim); fornsvenska käke; av okänt urspr.; jfr ur­sprung till käxa