publicerad: 2021  
ryttare ryttaren, plural ryttare, bestämd plural ryttarna
rytt·ar·en
substantiv
rytt`are
1 person som rider särsk. på häst
ryttarstaty; kamelryttare
ryttare och fot­folk; ryttaren ramlade av när hästen vägrade fram­för hindret
belagt sedan 1504 (Stockholms Stads Skottebok 1501–1510); fornsvenska ryttare; av lågtyska rüter 'beriden krigare; ryttare'; trol. (delvis) av medeltidslat. ruta´rius 'stråt­rövare; krigare', till lat. rup´ta (vi´a) 'upp­röjd (väg)'; jfr ur­sprung till rote, rutt
2 liten flyttbar metall­vikt på balans­våg
○ äv. om liten (metall)markör för kort i kort­register
belagt sedan 1873
3
spansk ryttare lös hinder­del som består av en järn- eller trä­ställning, flätad med tagg­trådanv. som stormnings­hinder på gator m.m.: polisen försökte hindra demonstranterna med spanska ryttare
belagt sedan 1691