publicerad: 2021  
kiv kivet
kiv·et
substantiv
● till­fälligt, mindre gräl ofta om relativt oväsentliga ting; särsk. mellan barn
kiv (mellan några) (om något/sats)
kiv (mellan några) (om något)
kiv (mellan några) (om sats)
kiv (med någon) (om något/sats)
kiv (med någon) (om något)
kiv (med någon) (om sats)
det var ofta kiv och slags­mål på skol­gården; kiv om arbets­tider och övertidsersättning
på pin kiv bara för att retasnågon hade på pin kiv förstört skid­spåren
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska kif; till kivas
Där var ett liv och ett kiv.
August Strindberg, ur in­ledningen till Röda rummet (1879)