publicerad: 2021  
klucka kluckade kluckat
verb
kluck`a
● fram­bringa kluckande ljud
något kluckar
vattnet kluckade under ekan
○ sär­skilt i fråga om vissa ljud fram­bringade av människa el. djur
någon/djur kluckar
djur kluckar
någon kluckar
ett kluckande skratt; kalkonen kluckade
belagt sedan 1623; ljud­härmande; jfr ur­sprung till klunka
kluckakluckande, kluckning, kluck
I Ros­lagens famn på den blommande ö,
där vågorna klucka mot strand. Evert Taube, inlednings­raderna till Calle Schewens vals (i Ultra­marin, 1936)