publicerad: 2021
knaka
knakade knakat
verb
kna`ka 
●
ge ifrån sig ett utdraget, torrt, klanglöst ljud som trä som (nästan) bryts sönder
något knakar
golvet knakade under hennes tyngd; stolen knakade när hon reste sig upp
○
äv. i opersonlig konstruktion
det knakar
det knakade i fingerlederna
○
äv. bildligt i uttryck för att något sker med stor kraft(ansträngning)
växa så det knakar; tänka så det knakar
knaka i fogarna
se
fog
belagt sedan ca 1400 (Klosterläsning);
fornsvenska knaka; ljudhärmande; jfr ursprung till
knacka
knakaknakande, knakning, knak
