publicerad: 2021  
konkubin konkubinen konkubiner
kon·kub·in·en
substantiv
konkubi´n
● något ålderdomligt älskarinna (ofta till gift man) med erkänd ställning
(någons) konkubin konkubin (till någon)
○ ur­sprungligen i fråga om en lösare form av äktenskap
JFR bihustru
en av konungens konkubiner
belagt sedan 1610; av lat. concubi´na 'frilla', till con´- 'till­sammans med' och cuba´re 'ligga'