publicerad: 2021  
ordna ordnade ordnat
verb
[å`rd-]
1 upp­rätta regel­bundet in­bördes förhållande mellan före­mål eller dylikt, genom att placera dem enl. visst system
JFR organisera 1, systematisera
någon ordnar någon/något (i något)
någon ordnar någon (i något)
någon ordnar något (i något)
ordna stenarna i vackra mönster; ordna stolarna i rader; lita på att försynen ordnar allt
○ äv. inrätta
ordna sitt liv så att man trivs
○ äv. med ton­vikt på sättet att placera före­mål el. före­teelser i ordning med partikelnin
inordna
någon ordnar (in) någon/något (bland något)
någon ordnar (in) någon (bland något)
någon ordnar (in) något (bland något)
somliga ville ordna in NN bland kubisterna
belagt sedan ca 1635; av lågtyska ordenen 'an­ordna; förordna'; av lat. ordina´re, se ur­sprung till ordinera; jfr ur­sprung till orden
2 ibland med partikel, sär­skilttill, upp, utan större betydelse­skillnad för­sätta i dugligt eller funktionellt skick särsk. med av­seende på något som rör den egna personens ut­seende
någon ordnar (till/upp) något
någon ordnar (till) något
någon ordnar (upp) något
ordna sin klädsel; ordna sitt hår; han ville ordna till anlets­dragen innan han visade sig bland folk
○ äv. all­männare
ordna upp sina affärer
○ äv. försvagat pyssla
någon ordnar med något
han ordnar mest med sin skiv­samling; ordna med blommorna
belagt sedan 1830
3 ibland med partikelntill, utan större betydelse­förändring få (verksamhet eller dylikt) att komma till stånd
JFR anordna, arrangera 1
någon ordnar (till) något
ordna under­hållning för barnen; han lyckades ordna till en 1–0-ledning före pausen
○ ibland med konstruktions­växling (låta) tillhanda­hålla
någon ordnar någon/något
någon ordnar någon
någon ordnar något
ordna barn­vakt
belagt sedan 1810
ordnaordnande
ordna sig