publicerad: 2021  
moment momentet, plural moment, bestämd plural momenten
mom·ent·et
substantiv
momen´t
1 bestämd tid­punkt under viss process
man får inte tveka i det kritiska momentet; han blev över­spelad och tvingades fälla NN i momentet efter
belagt sedan 1625; via tyska av lat. momen´tum 'om­ständighet; betydelse; grad; ögon­blick', till move´re 'sätta i rörelse'; jfr ur­sprung till momang
2 själv­ständig, väl av­gränsad bestånds­del i (abstrakt) helhet så­som process, teknik el. fram­ställning
orosmoment; osäkerhetsmoment; överraskningsmoment
ett moment (av/i något)
ett moment (av något)
ett moment (i något)
nya moment i språkundervisningen; själva landningen var ett kritiskt moment
spec. under­avdelning av paragraf i lagtext
brotts­balken, artonde kapitlet, tredje paragrafen, andra momentet
äv. all­männare under­avdelning av text
moment 22 ett olösligt problemgenom att en förut­sättning som bygger på en annan förut­sättning måste vara upp­fylld – men den andra förut­sättningen bygger i sin tur på att den första är upp­fylld: tidningen hamnar i moment 22 – för att banta ner den behövs det medel för att lösa ut över­flödig personal – men för att få de medlen måste de redan ha gjort sig av med personal
belagt sedan 1664; idiomet är identiskt med den svenska titeln på Joseph Hellers roman Catch 22 (1961)
3 (mått på) en krafts in­verkan på en kropp som vanligen inte befinner sig i kraftens angrepps­punkt
sär­skilt produkten av en kraft och ett av­stånd till en viss punkt eller symmetri­axel
belagt sedan 1747