publicerad: 2021  
ruin ruinen ruiner
ru·in·en
substantiv
rui´n
1 rest av byggnads­verk som förfallit el. förstörts
ruinhög; ruinstad; kyrkoruin; slottsruin
(ligga) i ruiner
en ruin (av/efter något)
en ruin (av något)
en ruin (efter något)
staden låg i ruiner efter bomb­anfallet; de begravdes under ruinerna
○ äv. bildligt
efter år av hårt ute­liv var han en mänsklig ruin
belagt sedan 1621; av lat. rui´na 'ras; förstörelse'
2 knappast plur. ekonomiskt samman­brott
JFR konkurs
ruin (för någon/något)
ruin (för någon)
ruin (för något)
de vid­lyftiga konst­affärerna ledde till hans ruin
stå på ruinens brant se brant
belagt sedan 1638
Jag går om­kring i mitt Pompeji, bland ruiner,
jag trampar runt i resterna ut­av vårt liv. Olle Adolphson, Trubbel (i Trubbel. 6 visor, 1960)