publicerad: 2021
1ö
ö:et, plural ö:n el. ö, bestämd plural ö:na
substantiv
●
tjugonionde och sista bokstaven i det svenska alfabetet
belagt sedan 1495;
urspr. ett o med ett litet e över; jfr ursprung till
ä
2ö
ön öar
ö·ar
substantiv
●
landområde som på alla sidor omges av vatten mest om inte alltför litet område; dock inte om kontinent
en obebodd ö; de simmade ut till ön; en bro ut till ön; vid högvatten blir yttersta delen av udden en ö; Australien brukar inte räknas som en ö utan som en kontinent
○
äv. bildligt om avskilt konkret el. abstrakt område eller dylikt
öar av öppenhet i en för övrigt repressiv företagskultur; kullen bildade en ö i ett ofantligt vetefält; för honom utgjorde familjen en ö av trygghet i en osäker värld
belagt sedan 1000-talet (runsten, Karlevi, Öland (Nilsson));
runform u, fornsvenska ö; gemensamt germanskt ord med grundbet. 'land invid vatten'; besläktat med
2å
Ingen människa är en ö; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.
Efter en predikan av den eng. prästen och författaren John Donne (1573–1631); anv. som motto i Ernest Hemingways roman Klockan klämtar för dig (1940; svensk övers. av Thorsten Jonsson)