publicerad: 2021  
skrämma skrämde skrämt, presens skrämmer
verb
skrämm`a
● ibland med partikelnupp, utan större betydelse­skillnad fram­kalla rädsla hos någon
JFR förfära, förskräcka
någon/något skrämmer ((upp) någon) (för/med någon/något/sats)
någon skrämmer ((upp) någon) (för någon)
någon skrämmer ((upp) någon) (för något)
någon skrämmer ((upp) någon) (för sats)
någon skrämmer ((upp) någon) (med någon)
någon skrämmer ((upp) någon) (med något)
någon skrämmer ((upp) någon) (med sats)
något skrämmer ((upp) någon) (för någon)
något skrämmer ((upp) någon) (för något)
något skrämmer ((upp) någon) (för sats)
något skrämmer ((upp) någon) (med någon)
något skrämmer ((upp) någon) (med något)
något skrämmer ((upp) någon) (med sats)
en oförsonlighet som skrämmer; de blev skrämda av det anonyma brevet; tjuven skrämdes på flykten; de flesta författare skrämdes till tystnad under diktaturen; tanken på att de skulle skiljas skrämde henne; skrämma upp grannarna på låtsas under Halloween
skrämma någon från vettet se vett
skrämma slag på någon se slag
belagt sedan ca 1520 (Skrifter till uppbyggelse från medeltiden); fornsvenska skräma; nord. ord, trol. besläktat med grek. skai´ro 'hoppar'; jfr ur­sprung till 2skärra 1
skrämmaskrämmande
skrämmas