publicerad: 2021  
sova sov sovit, presens sover
verb
[så`-]
1 befinna sig i sömn
JFR dåsa
sovplats
någon sover (hos/med någon)
någon sover (hos någon)
någon sover (med någon)
sova gott; sova djupt; hon hade inte sovit på två nätter och var helt slut
○ äv. försvagat vara slö el. okoncentrerad
de satt mest och sov under lektionerna
○ ibland med erotisk inne­börd
föräldrarna blev upp­rörda när de fick veta att hon hade sovit med sin pojk­vän
○ äv. bildligt i ut­tryck för av­saknad av aktivitet eller dylikt
något sover
staden sov i vinter­natten; ett sovande sam­vete
sova mid­dag se middag
sova på saken se sak
sova räv se räv
sova sked se sked
sova som en gris sova djupthon sov som en gris och var omöjlig att väcka
sova som en stock sova djupttrots tids­omställningen somnade han tidigt och sov som en stock hela natten
belagt sedan mitten av 1300-talet (Gotlands-Lagen); fornsvenska sova; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till somna, söva, sömn
2 vara domnad om kropps­del, särsk. extremitet
något sover
armen sov
belagt sedan 1690
sovasovande
sova ut, sova över