publicerad: 2021  
triumf triumfen triumfer
triumf·en
substantiv
trium´f
● lysande fram­gång särsk. i tävling el. liknande samman­hang
en triumf (över någon/något)
en triumf (över någon)
en triumf (över något)
teknikens triumfer; den nya taktiken firade triumfer; VM-segern var hennes största triumf
○ ibland med ton­vikt på hyllningar och dylikt för en framgångs­rik person
triumfmarsch; triumftåg
han bars i triumf genom gatorna; han åter­vände i triumf till makten
○ äv. om känsla av stolthet och dylikt över fram­gång ofta något ned­sättande
känna triumf; hon pöste av triumf
○ ur­sprungligen om en romersk fält­herres in­tåg i en stad efter en seger
belagt sedan ca 1520 (Peder Månssons skrifter (Nordling)); fornsvenska triumf; av lat. trium´phus 'seger­tåg'; jfr ur­sprung till trumf