publicerad: 2021  
triumfera triumferade triumferat
verb
triumfe´ra
● vinna (stor fram­gång) särsk. genom att segra i någon tävling men äv. all­männare
någon triumferar (över någon/något)
någon triumferar (över någon)
någon triumferar (över något)
NN triumferade på 1 500 meter; socialisterna triumferade i valet; godheten triumferade över ondskan; våldet triumferade i Chile 1973
○ äv. med ton­vikt på segrarens eller dylikt känslor ofta presens particip jubla (segerstolt) efter att ha vunnit fram­gång ibland på ett för den besegrade för­ödmjukande sätt
han såg triumferande på henne efter den dräpande repliken; hon triumferade in­värtes när hon fick höra att konkurrenten hade diskvalificerats
belagt sedan 1569
triumferatriumferande, triumf