publicerad: 2021
undfalla
undföll undfallit, presens undfaller
und|fall·er
verb
●
ålderdomligt
oavsiktligt yttras av
undfalla någon
ett oförsiktigt uttalande undföll honom
○
äv.
ålderdomligt
falla ur minnet hos någon
hans namn har undfallit mig
belagt sedan 1511 (brev från fru Gunhild Johansdotter till mågen Tönne Eriksson Tott (Grönblad));
fornsvenska untfalla 'undgå; svika; undfalla'; av lågtyska untfallen med samma betydelse; und- är besläktat med an- i
anlete