publicerad: 2021
utbrytning
utbrytningen utbrytningar
ut|bryt·ning·en
substantiv
1
lösgörande av något som en separat enhet ur en större (sammansatt) helhet eller dylikt
SE
bryta ut 1
utbrytning (av något)
○
spec. matematik
uttrycket ab + ac omvandlas genom utbrytning till a(b + c)
belagt sedan 1734
2
det att
bryta sig ut
utbrytningsförsök
en utbrytning (ur något)
en farlig utbrytning ur bilkön
belagt sedan 1694