publicerad: 2021  
storm stormen stormar
storm·en
substantiv
[står´m]
1 (väder med) mycket hård vind
SE storma 1 JFR kuling, orkan
stormcentrum; stormpiskad; stormsäkra; höststorm; sandstorm; snöstorm; ökenstorm
nordlig storm; en rykande storm; blåsa upp till storm; vinden ökade till full storm; stormen bedarrade
○ spec. (i fack­språk) vind­styrka på 21–32 m/s
stormby; stormstyrka; stormvarning
○ äv. bildligt, spec. om häftig opinions­yttring eller dylikt
folkstorm; jubelstorm; kritikstorm; tittarstorm
en storm av protester mot ned­skärningarna
○ spec. äv. om häftig känsla
känslostorm
en storm av känslor i hans bröst
en storm i ett vatten­glas stor upp­ståndelse för ingen­tingdebatten om naken­chocken i tv-programmet var bara en storm i ett vatten­glas
lugn i stormen! var lugn!Lugn i stormen! Alla får plats på bussen
lugnet före stormen se lugn
så vind och skörda storm se vind
belagt sedan 1320–50 (En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdinga); fornsvenska stormber 'oväsen; strid; storm'; gemensamt germanskt ord; besläktat med 1störa 1
2 häftigt militärt an­grepp
stormanfall; stormhinder; stormtrupp
staden togs med storm
○ äv. bildligt, spec. det att snabbt vinna någons sympati
han blev tagen med storm av hennes charm; hon tog publiken med storm
○ spec. äv. anstormning
de lyckades rida ut stormen
gå till storms mot någon/något häftigt an­gripa någon/någotför många fram­stod popen som vulgär efter­som den gick till storms mot allt som tidigare an­setts som god smak
belagt sedan ca 1430 Själens tröst