publicerad: 2021
1torka
torkan
tork·an
substantiv
[tår`ka] 
●
väderlek som präglas av (alltför) sparsam nederbörd
sommartorka; ökentorka
människor på flykt undan torkan; skördeutfallet blev dåligt genom den långvariga torkan
○
äv. bildligt
vardagligt
vanligen i sammansättn.
brist på något
○
äv. om alltför stor saklighet, humorlöshet eller dylikt
akademisk torka i framställningen
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser);
fornsvenska thörka, torka; bildn. till
1torr 1
2torka
torkade torkat
verb
[tår`ka]
1
ofta med partikel, särskiltav, bort, upp, utan större betydelseskillnad
avlägsna vätska från något, genom att låta den avdunsta el. sugas upp eller dylikt
torka disk; torka kläderna i solen; torka upp på golvet med en trasa; slitna torkare torkar vindrutan dåligt
○
spec. med avseende på matvara, i konserverande syfte
vanligen perfekt particip
torkad frukt; torkad svamp
○
äv. med avseende på vätska
ofta med partikelnbort
avlägsna
torka tårarna; torka (bort) svetten från pannan
○
äv. utvidgat
ofta med partikelnav
avlägsna något kladdigt eller smutsigt från
torka av fötterna innan du går in; torka köksbordet efter måltiden; han torkade av bebisen om munnen
○
äv. med avseende på smuts eller dylikt
vanligen med någon av partiklarnaav, bort
avlägsna
torka bort dammet
belagt sedan 1385 (Klosterläsning);
fornsvenska þorka, thörka; till
1torr 1
2
bli torrare genom att vätskeinnehåll eller dylikt avdunstar
självtorka
något torkar
tvätten har torkat; färgen torkar på två timmar
○
spec. om växt
blomman torkade och vissnade
○
äv. bildligt
vardagligt
sakna (intellektuell) stimulans och därför inte utvecklas
någon torkar
sitta i en avkrok och torka
belagt sedan mitten av 1300-talet
Gotlands-Lagen
torkatorkande, torkning
