publicerad: 2021  
övergång över­gången över­gångar
över|­gång·en
substantiv
ö`vergång
1 det att gå över något
SE gå 1
övergångsställe
(någons/någots) övergång (av något)
(någons) övergång (av något)
(någots) övergång (av något)
härens över­gång av floden
○ äv. om ställe för passerande
järnvägsövergång
en obevakad över­gång
belagt sedan 1675
2 det att gå över från ett stadium eller till­stånd till ett annat el. från en viss lära till en annan
SE gå över 3, övergå 2 JFR 1byte 1
(någons/någots) övergång (från något) (till något)
(någons) övergång (från något) (till något)
(någots) övergång (från något) (till något)
en gradvis över­gång; över­gången från grund­skolan till gymnasiet; den sekundsnabba över­gången från sömn till vaket till­stånd; NN:s över­gång till katolicismen
○ spec. i sam­band med kollektiv­trafik eller dylikt
fri över­gång in­om en timme
○ spec. äv. i sport­sammanhang om byte av klubb eller dylikt
spelarövergång
hans över­gång till en europeisk stor­klubb
○ äv. med ton­vikt på det mellanliggande stadiet
övergångsbestämmelse; övergångsregering; övergångsskede
kursen bildade över­gång till högre studier
belagt sedan ca 1815
Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,
vilken lik ängslan nog tör äga över­gång. Birger Sjöberg, ... som sker vid sommar­vakan ... (i dikt­samlingen Kriser och kransar, 1926)